dom1

SLÄKT TRÄD

domutslag

 

Lönskaläge

Enligt 1734 års lag - och även tidigare såväl svensk som dansk lagstiftning - var utomäktenskapligt umgänge, " lägersmål", straffbart.

Vid vilken domstol togs målet upp? Enligt rättegångsbalken i 1734 års lag skulle målet tas upp där kvinnan var hävdad,

om hon uppgav att hon var lägrad under äktenskapslöfte. Detta torde ha gällt alla lägersmål.

 

Var båda kontrahenterna ogifta, blev påföljden böter. Bötesbeloppet, namnen på de bötfällda samt en

hänvisning till målet återfinns därför i de s.k.

saköreslängderna efter varje ting i domböckerna.

Dessa längder kan därför tjäna som ett register till de mål i domboken, där böter utdömts.

Detta är en vanlig väg att söka uppgifter om barnafäder. Den har dock sina begränsningar.

Den första är att alla brott naturligtvis inte beivrades.

 

I många fall var på följden inte böter, och de inblandade återfinns därför inte i saköreslängden,

även om målet kom upp inför tinget. Även om den normala påföljden vid "lönskaläge" var böter,

kunde detta straff omvandlas till fängelsestraff eller arbete vid kyrka,

slott eller fästning, om de inblandade saknade tillgångar.Var någon av de inblandade gift,

blev påföljden strängare än böter, och de återfinns därför inte i saköreslängden. Var båda gifta, "tvefalt hor",

var påföljden enligt 1734 års lag och äldre lagstiftning dödsstraff.

Detta mildrades dock senare till fängelse Var en av dem gift, "enfalt hor&",

blev påföljden fängelse för den dom som var gift. Även i vissa andra fall såg rätten strängare på brottet, t.ex.

om lägersmålet hade förövats av en förmyndare

eller läromästare med hans myndling eller elev.

 

En annan begränsning är, att alla mödrar inte uppgav barnafaderns namn. Orsakerna kunde vara flera.

Gav en kvinna en gift man skulden för att han lägrat henne, så gav lagen utrymme för honom att fria sig med s.k. edgång.

Nekade han under ed, dömdes endast kvinnan lönskaläge. I vissa fall kunde hon då också dömas för osann tillvitelse.

 

Även när kvinnan uppgav mannens namn , var det vanligt att han inte kom till rättegången. Han dömdes då till böter för "uteblivande",

och målet sköts upp till nästa ting. En genomgång av ett antal saköreslängder och kontroller i domböckerna visar,

att huvudparten av de män, som enligt längden var bötfällda för uteblivande,

var instämda barnafäder, som uteblivit från rättegången. En fortsatt undersökning framåt i tiden visar,

att då målet kommer upp nästa gång vissa återigen uteblir och döms till böter. Dessa presumtiva fäder är ofta soldater

vid de värvade regementena eller har

andra rörliga yrken och har redan lämnat trakten, när målet kommer upp, eller räknar med att de är svåra att spåra.

En genomgång av dem som bötfällts för uteblivande i saköreslängderna, kan därför ge upplysningar om barnafäder.

Dessa har dock endast utpekats av barnets mor och är inte dömda.

 

Om en kvinna fött barn utom äktenskapet och sedan gifte sig med barnafadern, blev barnet ansett för äkta.

I femte kapitlets första paragraf i giftermålsbalken i 1734 års lag stadgas följande: "Avlar man barn med sin fästekvinna,

eller under äktenskapslöfte,

eller i lönskaläge. därå sedan äktenskap följer: de barn äro äkta barn, och kvinnan njuter laggift hustrus rätt."

Dessa barns föräldrar ansågs ha "sonat" sitt brott med giftermålet och finns därför inte i saköreslängderna.

Ibland skedde detta giftermål lång tid efter barnets födelse, och någon ändring av födelsenotisen för barnet skedde inte.

Den enda uppgiften om att barnet nu är äkta och moderns man är barnafader,

är inte sällan att ordet "oäkta" framför barnets namn i husförhörslängden har strukits vid moderns giftermål.

Ibland finns också ett faderskapserkännande i lysningsboken.

 

 

Källan: texten kommer från www.ddss.nu